RPG

24 Jun

Jag har alltid haft en svaghet för RPG, alltså role playing game – rollspel. Både av brädtypen (och då var det Mutant som gällde) men först och främst som dataspel. Det är något med utforskandet, inlevelsen, samlandet och levlandet som gör det. Tyvärr är RPGn en sorts spel som är svåra att foga in i vuxenlivet. Det är som roligast när det är väldigt detaljrikt och när man kan plöja ner massor av tid i det. En spelkategoriernas Dostojevskij. Ett RPG ska vara långt och stort!

Jag tror att det första riktiga rollspelet jag spelade var till 8-bitars SEGA Master System och det hette Phantasy Star. I detta spelade man en tjej som hette Alis och vars bror blivit dödat av ondskefulla någonting. Man utforskade en värld tillsammans med en katt och två snubbar. Det var asgrymt för en 12-åring (med ett lexikon bredvid sig för att begripa handlingen).

En svår fiende.

En svår fiende. Phantasy Star för Sega Master System 1987

Ett spel som fick stort genomslag men som jag inte spelade igenom var Eye of the Beholder som var rätt banbrytande.

De här bilderna från rollspel blir rätt snarlika!

De här bilderna från rollspel blir rätt snarlika! Eye of the Beholder för Amiga 1991.

Ultima VII The Black Gate var ett RPG som jag har mycket fina minnen av. Snygg låda också! Det fanns ett tillägg man kunde köpa som hette Forge of Virtue. I det här grymma tillägget ska man underkasta sig en gammal demon och fånga den i ett svärd och jävlar vad det svärdet ägde.

Cool låda!

Cool låda! Ultima VII för PC 1992

Tror Baldurs Gate 1 och 2 är de som jag plöjt ner mest tid i. Minns att jag spelat det med en laptop i knät på väg upp till fjällen, på bibliotek i Östersund när jag slog ihjäl tid i väntan på flyget när jag jobbade på Videoidé. Och då snackar vi ju inte ett spel på en iPad eller dylika nymodigheter, nej 5-kilos laptops. Det är nog det bästa rollspelet ever. Om man bejakade sin onda sida för mycket kunde man i något av spelen förvandlas till en demon som gjorde processen kort med dumdristiga fiender.

Just här fanns inga farliga fiender. Baldur's Gate för PC 1998

Just här fanns inga farliga fiender. Baldur’s Gate för PC 1998

Nu på senaste tid tycker jag nog att Dragon Age: Origins är ett av de som mäter upp mot de gamla liren. Men jag har ju inte spelat Skyrim ännu.

Trollet kunde sparkas bakåt! Dragon Age: Origins spelades på PC 2009

Trollet kunde sparkas bakåt! Dragon Age: Origins spelades på PC 2009

Har inte så starka minnen av Betrayal at Krondor men titeln är väl ändå en av de coolaste i genren. Det var också fotograferade gubbar i spelet istället för animerade vilket var lite speciellt.

Fotogenisk gubbe. Betrayal at Krondor spelades på PC 1993

Fotogenisk gubbe. Betrayal at Krondor spelades på PC 1993

Ett annat kul men svårt spel var Black Crypt för Amigan. Minns särskilt animationerna när man kastade spells. Men inte så mycket mer faktiskt.

En spell blev just kastad! Black Crypt spelad på Amiga 1992

En spell blev just kastad! Black Crypt spelad på Amiga 1992

That’s all folks!

Advertisements

LucasArts revisited

1 Apr

Ja, vad ska man säga. Man ställer sig i den unisona hyllningskören som alla andra förstås och sjunger lovsång till den nu döda och begravna spelstudion LucasArts.

LucasArts_GoldGuy_logo_purple

För mig som för många andra har LucasArts en särskild plats i hjärtat. Alla dessa charmiga och sanslöst roliga klassiker som släpptes på 80- och 90-talet. Om Sierra spelen var ett leende så var LucasArtsspelen ett gapskratt, omöjliga att återge för de som inte själva spelade spelen (god knows I tried).

Men för mig var det inte kärlek vid första ögonkastet. Jag fattade inte riktigt grejen med Zak McKracken and the Alien Mindbenders. Tror inte Zak fastnade som karaktär för mig och på den tiden då spelet gavs ut -88 så var faktiskt Sierra spelen rätt coola även om de hade vuxit sig lite väl storvulna ibland.

Zak McKracken and the Alien Mindbenders 1988

Zak McKracken and the Alien Mindbenders 1988

Nej, för mig var det Loom och Monkey Island som blev ögonöppnaren. Monkey Island har jag redan skrivit om. Det kom en tvåa, en trea och en fyra där de två första uppföljarna var toppen, särskilt tvåan. På fyran som kom 2000 hade man övergått till 3D och det var inte lika kul. Loom var ett fantastiskt fantasifullt äventyr där man skulle manipulera omgivningen med hjälp av toner. Vissa av miljöerna etsade sig fast i minnet.

Loom 1990

Loom 1990

Indiana Jones and the Fate of Atlantis var ett bra äventyr men lite av ett mellanspel på sidan av Day of the Tentacle som var det första som jag spelade där alla karaktärerna pratade. Det var sjukt kul. Man skulle resa fram och tillbaka i tiden och förändra framtiden á la Tillbaka till framtiden för att förhindra att en galen tentakelgubbe skulle ta över världen. Knökfull med referenser och skön Woody Allen-humor (huvudpersonen liknade Woody lite grann också).

I Full Throttle spelade man en tjock biker och i Sam & Max Hit The Road en hund och en kanin som skulle lösa en mordgåta i hårdkokt Chandlerparodi. Minns inte så mycket storyn i dessa spel men de var båda sköna. Bäst bland de sena LucasArtsspelen var ändå Grim Fandango som var en lite mörkare historia där man spelade en mexikansk dödsdocka som tar människor till dödsriket. Även här så är det en existensiell mordgåta som står i centrum.

Grim Fandango 1998

Grim Fandango 1998

Bortsett från äventyrsspelen så gjorde LucasArts också Star Wars-spel och det första var rymdsimultorn X-Wing och uppföljaren TIE Fighter. De här två spelen var och är de bästa rymdsimulatorerna jag spelat. Känslan var total. Spelen var så mjuka och bra i styrningen och uppdragen bjöd på precis rätt motstånd. Det gick sällan att klara ett uppdrag på första försöket och man fick verkligen tänka igenom sin taktik. Musiken anpassade sig till handlingen och det var något nytt i spel på den tiden. Inlevelsen total. Varför gör ingen en ny sådan här rymdsimulator?

X-Wing 1993

X-Wing 1993

Game On

3 Mar

I onsdags gick jag och min kompis Olov till Game On på Tekniska Museet. Väl värt ett besök! Här kunde man testa massvis av gamla spel och beundra konsoler av alla de slag. Ok att man förstod att inte alla konsoler kom till oss i Sverige men jag hade aldrig kunnat fatta hur många det faktiskt rörde sig om! Här fanns konsoler som man aldrig hade hört talas om tidigare. Men så fick man återstifta bekantskapen med sådana gamla godingar som ZX Spectrum och CBS ColecoVision. Utställningen var fint uppdelat i konsoler, handhållet, spel från hela världen, sport mm.

ZX Spectrum

ZX Spectrum

 

CBS ColecoVision

CBS ColecoVision

Vi konstaterade ett par saker under utställningen, Olov och jag. Dels att Olov nog spelat mer än mig i sina dagar, särskilt fightingspel av Street Fighter-typen (där jag alltid får känslan av att utfallet är helt slumpmässigt), och att jag regerade på gamla arkadspel av typen Asteroids, Missile Command och Space Invaders. De här arkadspelen minns jag att jag spelade på sommaren när vi brukade campa med husvagn. På Farstanäsets camping fanns Missile Command där man skulle hindra missiler att träffa ens städer. Man styrde med en rullkula och tre knappar. Fenomenalt interface. Väldigt kul spel, men blev praktiskt taget omöjligt efter ett par tre banor. Det kostade ju pengar att spela så det fanns kanske en logik i det. Man körde lite Missile Command, köpte godispapper-tefat med något surt i och gick och badade.

Besökare

Besökare

En annan kul grej med utställningen var besökarna förstås! Det var hela spektrumet, från småbarn till ensamma besökare i 40-50 årsåldern och det var faktiskt inte helt mansdominerat utan det var många tjejer där och njöt av vad man får kalla nästan en nostalgi-överdos.

IMG_3322

Kung Fu!

22 Dec

Kung fu var stort när jag var liten, både på film och på spel. Många var vi som bar kinaskor inköpta på Obs! och drömde om att knäcka en hög tegelstenar med handen. Här följer ett axplock ur kung fu-skörden.

Kung Fu Master, 1984, C64

hqdefault

Det här var nog ändå det bästa Kung Fu-spelet. Ett klassiskt arkadspel med boss i slutet av varje bana. En av bossarna var en jätte. Utvecklarna hade då bara förstorat upp en gubbe istället för att lägga någon energi på att han skulle bli fin så han var pixlig som bara den. Öppningstexten i spelet: “A kung-fu master, Thomas and Sylvia were attacked by some unknown guys. (Sylvia was kidnapped by them.)”

Bruce Lee, 1984, C64

new1

Underbart kuslig stämning hade det här spelet där Bruce var jagad av en grön sumo kanske? Och en ninja. Ledmotivet kändes lite som det var snott från en Nina Simone låt som Animals gjorde definitiva versionen på “Oh lord, please don’t let me be misunderstood”. Jag minns spelet som omöjligt men klarade det på en timma när jag spelade det i vuxen ålder.

Exploding Fist II, 1986, C64

fist2-1

Tack Carl för att du påminde min om denna klassiker. Ett rätt svårt spel som också hade en jäkligt skön mystisk känsla. Man hade många moves att välja på. Vid ett läge kom hundar springande och då var man rökt.

Yie Ar Kung Fu II, 1986, C64

yie_ar_kung_fu_ii_02

Ett skoj spel där man fightades mot datorn eller polaren. En av slagskämparna hade specialmovet att fisa om jag minns rätt. Yi Ar Kung Fu betyder 1-2-Kung fu har jag lärt mig.

Double Dragon, 1987, Arkadspel

05-14-2007-doubledragon_abobo

Vet inte riktigt om det kvalificerar som ett rent kung fu spel. Det var lite mer åt gatuslagsmålshållet men gubbarna hade åtminstone kung fu-kläder. Det här spelet pallade jag mig in till Gallerian för att spela när jag bodde i Älvsjö. Jag var väl 12 år. Jag visste att att man kunde åka pendeln från Älvsjö till Farsta och därifrån med tunnelbanan till T-Centralen. Hade inte fattat att det var två stationer med pendeln direkt från Älvsjö till Centralen…

Min första spelkonsol

27 Nov

Min första spelkonsol var en Atari 2600. Jag kom inte ihåg när jag fick den men jag tror jag gick i 2:an. Alltså ungefär 8 år. Den var svart med träimitation. Undrar när träimitation slår igenom stort igen.

På wikipedian stod det att Atarin kom 1977. Den måste varit rätt seglivad.

Image

Man köpte plastkassetter som man stoppade in i konsolen (ingen laddning!). Minns inte så många spel som jag hade på Atarin. Jag minns joystickarna som på den tiden ibland åkte in i väggen. Impulskontrollen var väl inte var den borde på den tiden.

Men jag minns ett spel som hette Zaxxon och som var rätt svårt för mig. Jag och mamma var på Stor & Liten i Gallerian (numera BR Toys) och jag skulle få det här liret. Jag stod i kön och såg att det bara fanns ett spel kvar och de lite äldre killarna som stod framför mig och mamma pratade också om spelet och att de skulle köpa det. Det blev förstås gråt och tandagnisslan från min sida när jag förstod att jag inte skulle få spelet. Men då köpte en man som stod ännu längre fram i kön spelet och killarna framför blev besvikna. På vägen ut så sålde sen mannen spelet till mig och mamma för samma pris som han betalat. Han hade hört hur ledsen jag blev och ville göra mig glada och bespara mamma gråten. Det var snällt. Tack mannen!

Image

Midwinter

3 Oct

Min tanke med den här bloggen är att det ska vara som ett galleri av spel som jag spelade på 80- och 90-talet. Ett galleri både för mig och andra. Ibland blir det en längre text kring spelen men ibland känner jag bara för att langa upp ett spel där i galleriet. Idag blir det Midwinter som jag körde på Amigan.


Här en härlig reklamfilm för spelet, komplett med lite skön rap-känsla.

Midwinter kom 1989. Det jag minns av spelet var att man åkte skidor och sabotera någonting i ett 3D-landskap och det var nog helt nytt då! Alltså att man åkte runt i ett 3D-landskap. Idag är ju nästan vartannat spel en FPS (first person shooter) som är baserat på samma princip. Midwinter var dock för svårt och obegripligt för mig. Man skulle hålla värmen på något sätt men mest dog jag nog av att krascha när jag åkte skidor. Det känns dock som att det inte skulle vara omöjligt, det var nog bara jag.

Det obegripliga och det omöjliga

3 Sep

Nuförtiden har spel ofta en rätt låg inlärningströskel. Kanske börjar det med en kort tutorial och så eskalerar det i svårighet efter hand. Så minns jag inte att det var förr…


Impossible Mission, 1984

“Stay a while, stay forever!”. Så började Impossible Mission på C64:an. Ett verkligen passande namn för det spelet! Kanske var det min outvecklade hjärna som inte lyckades knäcka koden med detta spel där man slumpmässigt åkte runt i hissar, undvek robotar och hackade datorer (eller i alla fall försökte). Kruxet var att spelet i övrigt var så coolt och snyggt att man ändå spelade det, trots att man inte kom någonstans. Många spel som var obegripliga/omöjliga var baserade på någon förlaga som man verkligen gillade så man ansträngde sig och ville så gärna komma in i spelet, men man fick tji. Jag tänker då på spelet V där en genomsnittlig spelomgång höll på i ca 10 sekunder eller tills första fienden visade sig. Sen var man rökt. Eller ett spel som min kompis Carl påminde mig om, Zorro. Det var i alla fall kul i ungefär 10 minuter då man höll på och spelade första spelskärmen som var en hacienda, sen kom man ner i källaren och då var det klippt, hur man än betedde sig.


Zorro

Infiltrator hade ett väldigt häftigt upplägg där man skulle inte så överraskande infiltrera en fiendebas men tyvärr så gick man ju bet rätt så snart då man blev ombedd att “visa sina papper”. Vissa spel var inte omöjliga men obegripliga. Då tänker jag på ett spel till C64 som jag inte minns titeln på (hjälp mig någon!) där man åkte motorcykel i något som liknande ett nöjesfält och kunde åka upp med hojen på berg och dalbanan. Det var alltså helt fritt vad man kunde göra. Det fanns nog inget mål med spelet. Så upplevde jag även Skool DazeSpectrum ZX (min kusin Robban hade en sådan dator, såg ut som en stor grafminiräknare) från 1984 där man var en skolpojke som sprang runt i en skola och kunde skjuta slangbella tror jag. Spelet osade av för mig uopplåst spelpotential. Jag sköt slangbella, inget mer.


Gunship, 1986

Vissa andra spel krävde att man plöjde en instruktionsbok som brukade vara ungefär som den icke längre existerande lokaltelefonkatalogen “Din Del”. Till dessa hör t ex helikoptersimulatorn Gunship där jag trots många försök aldrig lyckades lyfta från marken. Och så var introt som visades under tiden att spelet laddades otroligt mäktigt så att förväntningarna byggdes upp inte så lite. SimEarth ska vi inte ens prata om. Det var ju bara en massa färger som rörde sig över en jordglob, kunde lika gärna vara ett dataprogram för meteorologiska mätningar. Det gällde ju att man hade köpt sådana här spel på original så man hade manualen, som alltid var på engelska.

På ett mer filosofiskt plan har de här spelen stannat med mig i livet, som olösta gåtor. Eftersom man inte kom så långt i dessa spel så har man in sin fantasi byggt upp hur fantastiska dessa spel skulle vara ifall man skulle förstå sig på dem. Har lekt med tanken på att skaffa någon emulator och testa dem igen. Se ifall man begriper dem bättre nu. Spelen var ju mer amatörmässigt utvecklade då och kunde verkligen framstå som mycket besynnerliga, så känslan kanske skulle vara densamma även om man spelade om dem idag.