LucasArts revisited

Ja, vad ska man säga. Man ställer sig i den unisona hyllningskören som alla andra förstås och sjunger lovsång till den nu döda och begravna spelstudion LucasArts.

För mig som för många andra har LucasArts en särskild plats i hjärtat. Alla dessa charmiga och sanslöst roliga klassiker som släpptes på 80- och 90-talet. Om Sierra spelen var ett leende så var LucasArtsspelen ett gapskratt, omöjliga att återge för de som inte själva spelade spelen (god knows I tried).

Men för mig var det inte kärlek vid första ögonkastet. Jag fattade inte riktigt grejen med Zak McKracken and the Alien Mindbenders. Tror inte Zak fastnade som karaktär för mig och på den tiden då spelet gavs ut -88 så var faktiskt Sierra spelen rätt coola även om de hade vuxit sig lite väl storvulna ibland.

Zak McKracken and the Alien Mindbenders 1988

Nej, för mig var det Loom och Monkey Island som blev ögonöppnaren. Monkey Island har jag redan skrivit om. Det kom en tvåa, en trea och en fyra där de två första uppföljarna var toppen, särskilt tvåan. På fyran som kom 2000 hade man övergått till 3D och det var inte lika kul. Loom var ett fantastiskt fantasifullt äventyr där man skulle manipulera omgivningen med hjälp av toner. Vissa av miljöerna etsade sig fast i minnet.

Loom 1990

Indiana Jones and the Fate of Atlantis var ett bra äventyr men lite av ett mellanspel på sidan av Day of the Tentacle som var det första som jag spelade där alla karaktärerna pratade. Det var sjukt kul. Man skulle resa fram och tillbaka i tiden och förändra framtiden á la Tillbaka till framtiden för att förhindra att en galen tentakelgubbe skulle ta över världen. Knökfull med referenser och skön Woody Allen-humor (huvudpersonen liknade Woody lite grann också).

I Full Throttle spelade man en tjock biker och i Sam & Max Hit The Road en hund och en kanin som skulle lösa en mordgåta i hårdkokt Chandlerparodi. Minns inte så mycket storyn i dessa spel men de var båda sköna. Bäst bland de sena LucasArtsspelen var ändå Grim Fandango som var en lite mörkare historia där man spelade en mexikansk dödsdocka som tar människor till dödsriket. Även här så är det en existensiell mordgåta som står i centrum.

Grim Fandango 1998

Bortsett från äventyrsspelen så gjorde LucasArts också Star Wars-spel och det första var rymdsimultorn X-Wing och uppföljaren TIE Fighter. De här två spelen var och är de bästa rymdsimulatorerna jag spelat. Känslan var total. Spelen var så mjuka och bra i styrningen och uppdragen bjöd på precis rätt motstånd. Det gick sällan att klara ett uppdrag på första försöket och man fick verkligen tänka igenom sin taktik. Musiken anpassade sig till handlingen och det var något nytt i spel på den tiden. Inlevelsen total. Varför gör ingen en ny sådan här rymdsimulator?

X-Wing 1993

Advertisement

Kung Fu!

Kung fu var stort när jag var liten, både på film och på spel. Många var vi som bar kinaskor inköpta på Obs! och drömde om att knäcka en hög tegelstenar med handen. Här följer ett axplock ur kung fu-skörden.

Kung Fu Master, 1984, C64

Det här var nog ändå det bästa Kung Fu-spelet. Ett klassiskt arkadspel med boss i slutet av varje bana. En av bossarna var en jätte. Utvecklarna hade då bara förstorat upp en gubbe istället för att lägga någon energi på att han skulle bli fin så han var pixlig som bara den. Öppningstexten i spelet: “A kung-fu master, Thomas and Sylvia were attacked by some unknown guys. (Sylvia was kidnapped by them.)”

Bruce Lee, 1984, C64

Underbart kuslig stämning hade det här spelet där Bruce var jagad av en grön sumo kanske? Och en ninja. Ledmotivet kändes lite som det var snott från en Nina Simone låt som Animals gjorde definitiva versionen på “Oh lord, please don’t let me be misunderstood”. Jag minns spelet som omöjligt men klarade det på en timma när jag spelade det i vuxen ålder.

Exploding Fist II, 1986, C64

Tack Carl för att du påminde min om denna klassiker. Ett rätt svårt spel som också hade en jäkligt skön mystisk känsla. Man hade många moves att välja på. Vid ett läge kom hundar springande och då var man rökt.

Yie Ar Kung Fu II, 1986, C64

Ett skoj spel där man fightades mot datorn eller polaren. En av slagskämparna hade specialmovet att fisa om jag minns rätt. Yi Ar Kung Fu betyder 1-2-Kung fu har jag lärt mig.

Double Dragon, 1987, Arkadspel

Vet inte riktigt om det kvalificerar som ett rent kung fu spel. Det var lite mer åt gatuslagsmålshållet men gubbarna hade åtminstone kung fu-kläder. Det här spelet pallade jag mig in till Gallerian för att spela när jag bodde i Älvsjö. Jag var väl 12 år. Jag visste att att man kunde åka pendeln från Älvsjö till Farsta och därifrån med tunnelbanan till T-Centralen. Hade inte fattat att det var två stationer med pendeln direkt från Älvsjö till Centralen…

Load error

Denna gång handlar det inte direkt om ett spel men ett oundgängligt tillbehör om du spelade spel på Commodore 64:an på åttiotalet. Och om du inte av någon outgrundlig anledning hade en diskdrive. Nämligen kassettbandaren! Ett hatat tillbehör får jag nog säga att det var. Endast nu i nostalgins sken kan jag se på den med blida ögon.

Lite bakgrund: Datakassettbandaren var ett billigt lagringsmedium till hemdatorn på 80-talet. Den blev visst aldrig någon hit i USA men här hemma i Sverige hade nog de flesta C64 ägare en sån här eftersom diskdriven kostade en förmögenhet! Överföringshastigheten var på svindlande 50 bytes i sekunden och stoppade man i ett band med spel på i en vanlig kassettbandspelare så lät det lite som när man kopplade upp sig på internet via uppringt modem förr i tiden. Det tog otroligt lång tid att ladda ett spel på C64-bandaren. Först fick man skriva ett kommando typ Load, trycka på playknappen och vänta i kanske en kvart. Jag är inte säker på om det var en kvart men det kändes som en kvart!

Ibland blev det load error och då kunde hela bandet köra slut utan att man fattat att det blivit fel. Känn på den besvikelsen! När ett nyköpt spel rullade till bandets slut och det där ljudet kom, när kassettbandet var slut knäpp-knäpp-knäpp-snap, play knappen hoppar upp. Om detta hände ofta så fick man gå och köpa en så här i efterhand rolig grej, en azimuth alignment kit. Det handlade alltså om att man skulle köra in en skruvmejsel i bandaren och justera ett tonhuvud för optimal avläsning av bandet. Och när man väl börjat skruva på det där tonhuvudet, ja ni fattar. Det var typ, fram med skruvmejseln varenda dag. Det kom ett cowboy spel med i det där kitet också som skulle hjälpa en att ställa in tonhuvudet rätt. Det började om varje gång man hade ställt in tonhuvudet dåligt så det var en ganska frustrerande upplevelse. Här ovanför är en bild från spelet. Bandana City.

En bra grej med bandaren var turbo tapes. Den tidens hackers lyckades liksom komprimera spelen så att du fick plats med typ 20 stycken på varje sida på kassettbandet och så kom laddningstiden ner på 3-4 minuter. Fattar inte varför inte tillverkarna av spelen använde sig av den här metoden. Dessutom så kunde man “koppa” spelen från varandra om man hade en dubbeldäckare. Vilket man förstås hade. Kanske var det därför speltillverkarna inte körde på turbo tapes! Turbo tapesen hade ju också fina handskrivna omslag som man gjorde själv typ som bland band. Ibland med teckningar på för de mer kreativa. På bilden ovanför ser du några turbo tapes som min kompis Oskar hittade på vinden. Tack för bilderna Oskar! Det gav mycket inspiration till framtida inlägg!